"Harpo en romantiker med hjärtat i musiken"
Utdrag ur Hallandsposten - Publicerad 10 mars 2005
LYA "I Lya, åt Kvibille till, finns tolv Harpo. Elva av dem är travhästar, den tolfte heter Jan Harpo Svensson och är popstjärna. Han slog igenom på 1970-talet och största hiten, Moviestar, spelas lika mycket nu som för 30 år sedan på radiostationer över världen.
Artikelbilder
I Sverige har det varit tyst om Harpo länge, tills för någon vecka sedan när han började lanseringen av sin nya skiva, men i Tyskland har han varit en aktiv artist. Harpo har de senaste tio åren haft ett 40-tal spelningar per år och kunde haft många fler om han velat. Det finns (minst) två tyska hemsidor som drivs av Harpo-fans. En sida görs av en kvinna i Berlin, en annan av en man i Düsseldorf.
...
Fans finns i alla åldrar. Många är 14-15-åriga tjejer. Yngst är en flicka i femårsåldern som heter Victoria, som tvingar sin pappa att köra runt henne på Harpokonserter. Där sitter hon sedan lycklig på pappas axlar, barfota med keps på huvudet och en käpp med ringklocka i handen.
Det finns några attribut som är måsten när Harpo uppträder
i Tyskland. Han är alltid barfota, bär alltid keps, och har alltid ryggsäck. Mot slutet av konserten tar han alltid fram en tredelad käpp med ringklocka ur ryggsäcken. Och givetvis sjunger han låtarna Moviestar och Horoscope minst två gånger. Då är det allsång.
– Fansen kan allt. De vet detaljer om vilken skiva jag gav ut när i Japan. De gillar att excellera och hittar inspelningar som jag inte känner till. På något sätt lyckas de komma över material från gamla demoinspelningar.
I princip försörjer sig Harpo i dag på Stim-pengar som rullar in när radiostationer i hela världen spelar Moviestar.
– Låten är 30 år och spelas fortfarande lika mycket nu som då. Det är abstrakt, men kul.
Harpo slog igenom 1973. Hans vän Ted Gärdestad "breakade" 1972 med låten "Jag vill ha en egen måne". Delar av sjuttiotalet turnerade de tillsammans i folkparkerna. När Ted Gärdestad sökte sig till en religös sekt i USA tappade de kontakten.
– Ted var en sökare som kanske sökte för mycket. Jag tror han letade djup där de inte fanns.
En återförening och comeback var på gång 1992 när Harpo gav ut en skiva och Ted sjöng på en av låtarna. De hade också planer på att turnera tillsammans, som förr, men annat kom emellan. I juni 1996 tog Ted Gärdestad sitt liv.
Naturligtvis känns det att ha en nära vän som valt att begå självmord.
– Men det som format mig mest som människa är att min mamma dog när jag var 15. Efter det fick jag klara mycket själv.
Att det då fanns männsikor som trädde in var viktigt. En av dem heter Bertil Wistam och var en av Sveriges bästa häcklöpare. Jan Svensson, pojken som förlorat sin mamma, var en duktig löpare. Han tränade, tävlade och träffade via Bertil Wistam alla sina idoler inom idrotten.
– Jag fick se hur de var som människor.
När han var 16 började Jan Svensson på Calle Flygares teaterskola i Stockholm. Där träffade han Carina, som han är gift med sedan 35 år. Under studietiden job bade han extra som scenarbetare på Folkan och Stadsteatern.
– Då såg jag mycket. På gott och ont.
Harpos pappa har funnits där hela tiden. Han är 82 år och värd en egen tidningssida.
– Min pappa är väldigt levande. Han målar, skriver och uppfinner.
Harpo pekar mot diskbänken i sitt kök. På väggen ovanför diskhon sitter en plastmojäng, en hållare för disktrasa samt diskborste. Det är en av pappas senaste uppfinningar, som han i mogen ålder fick utvecklingsstöd för att ta fram och som säljs i designbutiker.
Mitt på gårdsplanen till gården som Harpo och hans fru Carina köpte för fyra år sedan står ett vårdträd, en vacker kastanj som tecknar sig mot den vinterblå himmeln. Runt kastanjen har de byggt en bänk. Där satt Harpo i somras med gitarren och en bandspelare och komponerade låtarna till sin nya skiva. Åhörare var 26-åriga stoet Vicky Blue, en av de första travarna som Harpo köpte och som är anmoder till merparten av alla Harpo-hästarna. Hon har också gett namn åt gården: Vickyby.
Stallet som ursprungligen är byggt för kor, har fått nya rymliga boxar. Den automatiska utgödslingen är borttagen och har gett plats åt en bred stallgång. Innertaket är höjt för att ge ljus och rymd. Dessutom går det att öppna fönster mot innergården så att hästarna kan spana ut och vara testpublik för husses senaste kompositioner.
– Vicky Blue har jag haft ända sedan hon var föl och jag har alltid sjungit för henne. Hästar gillar musik, fast jag vet inte riktigt hur man ska tolka en publik som somnar när man spelar...
Självklart börjar vår husesyn på Vickyby gård i stallet och i hagarna där alla Harpohästarna går. Den som just nu är mest känd på travbanorna är hingsten Harpos King of pop. Han har sprungit in 700 000 kronor. En intressant detalj med travsporten är att man bara räknar intäkter när man presenterar en häst, kostnader är liksom inte intressant.
En av gårdens pensionärer, Harpos Dancer, vann 16 eller 17 löp och sprang in en miljon. Det var hans pappa, Starter, som 1980 sparkade Harpo i huvudet. Hoven tog så illa att Harpos pannben krossades. 25 år senare är han blind på ena ögat och bär därför alltid tonade glasögon. Luktsinnet förstördes, och i pannan syns spår av skadan.
– Starter var i full träning, laddad som ett krutpaket, när han slog bakut och träffade mig. Jag satt i en tävlingssulky bakom honom. Det var en olycka, konstaterar Harpo.
Travsporten har stort utrymme i Harpos liv. Det var inget som ändrades efter olyckan. Ett stort färgfotografi av Starter hänger på hedersplats i hallen i bostadshuset. I köket är väggarna fulla med vinsttavlor med målfoton från löp där Harpo-hästar gått först över mållinjen. Trots överflödet låter Harpo uppriktigt ledsen över att tre tavlor från King of pops karriär saknas eftersom målkameran inte fungerat.
– Han har haft sån otur!
Annars står Harpo själv, och nu talar vi bokstavligt, för många tavlor. Han målar, med stora tag på stora dukar. Hittills har det blivit sex utställningar. Senaste nytt på konstfronten är en inbjudan att ställa ut i Tokyo.
– Tavlorna gick åt redan vid första utställningen. Det hade jag inte räknat med. Jag gick där och tänkte "fan, den hade ju jag velat ha kvar". Det har förändrats. Nu målar jag så mycket och går hela tiden vidare. Att måla är ungefär som att skriva låtar. Man kommer in i ett flöde och märker inte att tiden går.
Harpos nya skiva är pressad i Holland. När vi träffas finns den ännu inte i Halland. Harpo sitter i en soffa i vardagsrummet, klädd i Fristads arbetskläder, John Deere-keps och herrtofflor med korkbotten och sjunger för oss. Ibland kommer en passage med solo för blåsinstrument, då berättar Harpo det medan han spelar på gitarren.
– Skivan är gjord med musiker, utan maskiner. Låtarna är en blandning av pop och folkvisa.
Harpo spelar delar av Vickybylåten som handlar om hans liv på landet med hästar, traktor och plog. Han spelar en låt som handlar om en liten episod som inträffade på Möllevångstorget i Malmö. Han spelar en låt som heter Goda intentioner. Den skrev han till Carina en dag när hon var ledsen och han ville göra henne glad.
När han slutat spela frågar jag Harpo om han är en romantiker.
– Fråga min fru.
Hästarna är insläppta och har fått mat. Carina Svensson krattar gårdsplanen.
– Romantiker? Ja, det är han verkligen. Harpo är en bölpelle. Sitter man och tittar på en sorglig film och stålsätter sig för att att inte gråta, då åker man dit om man tittar åt Harpos håll. Det räcker att han hör musiken för att falla i tårar. Harpo är en människa som tycker om när mäniskor finner varandra. Han vill ha Happy end."